envinterdagimaj

Hej!

 

Jag tycker att det är lite för dålig uppdatering på den här bloggen. Vilken himla tur att jag fortfarande kommer ihåg lösenord och sånt!

 

Det var bara det jag ville ha sagt. 

Tjoho.

Puss och hejdå!

 

Jag tycker att alla borde ta del av detta inlägg och tänka efter det jag säger. Det betyder mycket för mig om ni läser det! Tack på förhand.

 

Igår kväll, lördag 25/5-2013, var jag med om något av det hemskaste jag har upplevt.

 

Jag och en kompis hade varit hemma hos mig hela kvällen och tittat på film och ätit mat, den sista bussen gick vid halv två så då följde jag henne till hållplatsen som ligger några hundra meter bor genom ett skogsområde. Under en gatlykta så sitter en man i 30årsåldern i gräset och ser ganska trött och påverkad ut. Min kompis säger tyst "ojoj, men lille vännen". Jag går fram till honom och frågar hur det är med honom. Han reagerar lite segt men säger att det är ganska bra. Jag frågar om han vill han är på väg hem och om han vill ha hjälp med något. Han tackar nej och säger att det är ok. Jag säger hejdå och vi fortsätter mot busshållplatsen. Vi pratar lite om honom och jag säger att läget var nog ganska så bra ändå och han hade nog bara fått sin lite för mycket och blev trött på vägen hem och bestämde sig för att vila ett tag, men jag sa att jag skulle kolla om han satt kvar när jag gick hem igen.

 

Bussen åkte iväg och jag gick tillbaka för att se om han satt kvar efter ungefär 20 minuter,  och det gjorde han. Då gick jag fram och frågade igen hur det var med honom. Han sluddrade väldigt mycket och det var svårt att höra vad han sa men han fick fram någon om att det var väl kanske inte så jättebra. Jag frågade var han var på väg, var han hade varit och var han bodde. Han visste inte riktigt var han hade varit men det hade blivit några öl för mycket. Han hade en näsan tom flaska whiskey bredvid sig i gräset. Jag fick reda på att han var på väg hem och jag sa då att jag skulle hjälpa honom. Han bodde på en gata som låg ganska nära mitt hus så det var bara en liten bit till att gå ifrån mig, men det var lite mindre än en kilometer till honom. Jag fick dra upp honom ur gräset för han hade inte kraft eller balans att ta sig upp själv. Direkt när han hade rest sig så föll han nästan ihop igen men jag fångade honom. Jag själv är ganska stor och han var rätt så liten till växten och vägde inte jättemycket. Han sa "jävlar vad du var stark! Det är bra." när jag höll i honom så att han stod på benen. Jag har varit på fester där jag har fått ta hand om personer som har varit kraftigt berusade men jag har aldrig träffat någon som var såhär påverkad och fortfarande i medvetande.

 

Vi började gå mycket långsamt framåt till en bänk fem meter framåt där han fick sätta sig ett tag. Han försökte säga något men jag kunde inte höra vad det var han ville få sagt, men han ville ha sin flaska som låg kvar i gräset där han satt. Jag gick och hämtade den och han ville hålla i den. Klockan var lite över två och vi började gå långsamt igen. Han kunde inte stå själv och med jämna mellanrum fick jag fånga honom så att han inte föll till marken. Han sa flera gånger att detta var så jäkla pinsamt. Jag sa att det är ju sånt som tyvärr händer, och man måste tänka på det tills nästa gång. Jag frågade vad han sysslade med och fick reda på att han inte pluggade eller jobbade, han mest gled runt. När jag frågade vad han hade varit ikväll så sa han att det var inte så längt härifrån. Jag höll igång samtalet och pratade lite om allt möjligt. Vi satte oss på varje bänk och vilade några minuter. Han kunde inte sitta rakt själv och på en bänk så ramlande han av rakt ner i marken innan jag hann fånga honom. Jag kände att den lilla styrketräning jag har var till god nytta nu då jag lyfte upp honom på bänken och i stort sett höll i hela hans kropp så att han inte skulle ramla.

 

När vi hade gått ytligare en bit så kom det ikapp en man bakom oss. Han stannade och tittade på oss och jag hälsade på honom. Mannen, som verkade vara i 50årsåldern tittade lite ledsamt på killen och sa hans namn frågande. Jag frågade inte men jag gissar på att det var en nära släkting. Det skulle kunna vara hans pappa. Han sa "Vad hände egentligen?". Killen slumrade något och jag märkte att han skämdes. "Nu är du ju här igen! Du måste komma ur det här." Killen svarade inte. "Borde inte du gå hem och lägga dig nu? Du ska ju upp imorgon. Ni skulle ju åka ut till graven." (jag gissar på att det var hans bror).  Sen frågade han hur vi hade hittat varandra och jag berättade att jag hade hittat honom sittandes i gräset. "Det var väl tur att det var en hygglig kille som hittade dig ikväll? Tänk på vad som skulle kunna ha hänt!" Kille höll med. Under hela tiden har jag hållit i honom eftersom att han inte klarar av att stå själv. "Är det inte bästa att du går hem nu? Så ska du och __ åka ut till graven imorgon." Det var mors dag dagen efter så jag gissar att det var hans mammas grav, men jag vet ju såklart inte. "Du måste komma ur det här. Godnatt med er." Sen så gick han iväg.

Vi fortsatte promenaden. Vi hade gått i ungefär 30 minuter men bara kommit cirka 200 meter, men nu hade han nyktrat till något så det gick lite snabbare framåt och vi behövde inte stanna vid varje bänk. Jag hade nu bara en sak i tanken, och det var hur den här killen levde. Jag fick ihop en bild av att han har problem med alkohol, ingen familj som riktigt bryr sig om honom, kanske blev han av med sitt jobb på grund av problem och ni levde han på bidrag. Jag blev nästan gråtfärdig för att jag tyckte så synd om honom. Att jag nu till och med var tvungen att hålla i honom för att han inte ens kunde stå själv. Blicken från mannen vi träffade kändes så besviken, och han verkade inte orka bry sig om den här killen längre. Det var som att han hade varit i min situation så många gånger tidigare och hade försökt hjälpa honom så många gånger men det har ändå alltig gått utför. Jag var så nära att börja gråta när jag tänkte på detta.

 

Efter lite mer än en timmer promenad så hade vi kommit fram till det kvarteret där han bodde. Jag kollade på min GPS i mobilen var hans hus låg men den adressen fanns inte. Eftersom att jag ledde vägen så hade vi nog kommit från fel håll och han hade ingen aning om var han var eller åt vilket håll han skulle. Jag letade bland husen efter det nummer han hade sagt. jag frågade om hans efternamn så jag kunde kolla på internet via mobilen var han bodde. Jag hittade tillslut adressen och i vilken trappuppgång han bodde. När vi stod vid dörren så letar han i fickorna efter sin nyckel men verkar bara hitta en låstag. Det var inget sådant lås på dörren så jag frågade om jag skulle kolla i hans fickor efter någon nyckel. Jag fick fram en husnyckel och som tur va så passade den. Inne i trappuppgången så stod det hans namn på våning tre och jag kände en sådan lättnad att vi snart var framme. Killen var fortfarande lika påverkad så att han inte kunde stå själv och kunde inte prata ordentligt. Vi tog hissen upp till hans våning och han lyckades nästan låsa upp dörren själv. Jag sa åt honom att gå och lägga sig och att han måste tänka sig för nästa gång. Han sa att det var ju tur att det var mig han fick hänga med ikväll. Jag tackade för mötet och sa att han skulle låsa dörren efter mig och komma ihåg att gå upp imorgon. Han sa hejdå och jag gick ut. Jag väntade utanför dörren och hörde hur han kämpade med låset. Till slut gick låset igen och då valde jag att gå hem.

 

Klockan var nu tre. Jag hade gått med den här killen i ungefär en timme och en kvart. Han hade flera gånger sagt att jag inte behövde följa med honom men jag förklarade att han inte skulle komma hem annars. Jag undrar vad som skulle kunna ah hänt om vi hade tagit en annan väg till bussen. Hade någon annan gjort det som jag hade gjort. Jag hade i tanken ett tag att ringa till polisen, men när jag frågade honom om jag skulle fixa skjuts hem så sa han att han absolut inte ville det. Jag kände att jag hade ett ansvar att se till att han kom hem. Idag, dagen efter så mår jag väldigt bra av att jag följde honom hem. Jag har lätt träningsverk i armarna efter alla fall jag förhindrade och att jag fick dra honom åt rätt håll i varje korsning, men det är absolut värt det.

 

Jag skulle vilja uppmana alla som är ute och prommenerar på kvällarna att om ni ser en sådan här person, gör något. Ni behöver abslout inte göra det jag gjorde och gå med en helt främmande person hem till hans lägenhet, utan det räcker att ringa till polisen så kan de hjälpa till. Jag skulle lika gärna kunnat vara en rånare som hade misshandlat honom och tagit alla hans tillhörigheter och sedan lämnat honom medvetslös i gräset.

 

Jag vill också ge ett uppmuntrande ord till er som känner personer som har problem med missburk, att ge inte upp! Vad dessa personer behöver är någon som verkligen bryr sig och som verkligen visar det. Mannen som vi mötte i skogen, om killen hade varit själv, hade han bara sagt åt honom att gå hem och lägga sig eller hade han hjälp honom hem? Jag vet inte men jag fick en känsla av att han hade hjälp honom flera gånger tidigare men tröttnat på det. Jag vädjar till er alla. Hjälp personer som behöver hjälp. Det betyder så oerhört för både personen själv och för anhöriga.