envinterdagimaj

I fredags fick jag reda på att min gokartkompis André Nilsson som har haft skelettcancer i två år somnade in i tisdags. André och jag började köra gokart när jag gick i trean och har alltid kört alla tävlingar jag har kört tillsammans. Tyvärr har jag inte träffat digt många gånger sen jag slutade tävla. 

 

Mitt första minne med dig var när vi 2004 gick en kurs på LMS tilsammans och när du kom fram och frågade om min bil.

 

Mitt första tävlingsminne var när vi körde klubbmästerskap 2004 om tredjeplatsen och vi körde ihop på tredje varvet så jag kom trea. Du var alltid en bättre förare än mig och hade vi inte krockat hade du kommit trea.

 

Mitt roligaste minne är de tävlingarna i Kalmar under sommaren. Den gemenskapen som växer fram hos gokartpersoner är i en klass för sig! Man kan bara ha det bra med gokartfolk. Det är i Kalmar och på andra bortatävlingar som känner att man verkligen har sin klubb. Du var en bra del av den klubben!

 

Mitt härligaste tävlingsminne var när vi körde klubbmästerskap 2008. Du låg före mig på tredjeplats i båda kvalen men jag var inte mycket långsammare. I finalen kom jag om dig i första kurvan och höll tredjeplatsen. När det var sex varv kvar hade du kommit om mig och Harry fick bryta från andraplatsen. Med fyra kurvor kvar kom jag ikapp och tryckte mig förbi i näst sista kruvan och fick andraplatsen.

 

Det jag verkligen gillade med dig var din possitiva inställning. "Varför ska man träna om man ändå kan banan?"

 

Under mina sista och bästa år körde jag din gamla bil.

 

Nu såg jag att du för två månader sen vann SM-silver i plåtslageri! Med flaggan i topp som du säkert skulle ha sagt.

 

Vi ses i Himlen!